Föreläsning om ADHD
I går kväll var jag och min man på en föreläsning om ADHD. Föreläsare var en kvinna som heter Elisabet Whalin. Hon berättade om hennes son, som fick diagnos ADHD vid åtta års ålder. Hur deras liv varit under hans uppväxt. Hur dem har kämpat, sökt information, ändrat sitt liv och om omgivningens ibland dömande. Hur han fick en utredning för hon hota och skrek, skrek att nu hamnar jag på psyket om ni inte kan hjälpa oss..
Om jag inte skärpt mig hade jag börjat storböla vid ett tillfälle. Vi kändes ibland som om hon prata om oss. Hur dem kämpa med att få hjälp för att förstå varför deras son var som han var, skuldkänslorna om att jag är ingen bra förälder och hur hon och hennes man till slut separera under några år då dem trodde de var deras relation som gjorde att han var som han var, kampen om att få tid och ork med hans lillasyster, till att till slut få en diagnos och hur de förändrar tillvaron till de bättre. Men bara för att man får en diagnos och har vissa rättigheter kommer inte dem på ett silverfat utan de är bara fortsätta kämpa.
Vi har ju också kämpat med att få hjälp. Då bristen på hjälp ute blev då dem ansåg att vi överdrev och att våran lilla tjej bara hade humör, var vi tvungna att göra något för att våran familj skulle överleva. De första vi gjorde var att jag gick ner i arbetstid, först fem timmar men sedan ner till att jag bara jobba trettio timmar i veckan. Våra sjävlförtoenden och självkänsla gick ner, då man får en känsla av att vi inte klarade av att vara föräldrar. Vi pratade om om vi skulle går olika vägar och flytta ifrån varandra, och de här har vi pratat om många gånger under åren.
Jonathan märktes i skolan medans Molly hemma. Så efter att under flera gånger sökt hjälp för Molly så kommer larm från skolan om Jonathan. Vips så är han inne i rullarna och på ca 1,5 år är allt klart. Han har ADHD.
När Molly var nio år börjar hon själv tycka att hennes utbrott är jobbiga och vill dö. Vi söker hjälp för nu börjar de bli fruktansvärt jobbigt. Till BUP igen, träffa nya människor och vänder för hundrade gången ut och in på vårat liv och våra känslor. Men utan resultat. Men vi kanske ska göra en utredning på hur hela familjen samarbetar, får vi ett förslag om. Mmm vad menar ni? Jo ni kommer hit en gång i veckan under några månader så filmar vi er och kan på så sätt analysera hur ni fungerar som familj...... Jag bara skrek både inuti och mot personalen på BUP. Ni menar att vi ska träffa ytterligare ny personer och att hela våran familj har sammarbetningsproblem med eller mindre. Och de är de som är problemet. Som ni redan förstår så vägrade vi gå med på de och tacka för oss och gick. Och jag kan bara säga att ingen i våra familj mådde bra när vi gick där ifrån. Hur förklara man för barnen när dem fråga varför är de ingen som tror på oss...
Jonathans diagnos blev klar, och i samma veva blev Molly sämre. Hon är nu elva år och ser nu ingen mening med livet, vill skada sig och dö.
Nu är måttet rågat. Får tipset från min mamma att köra in henne till psykakuten och lämna henne där. Jag ringer till BUP och säger att om dem inte hjälper oss nu, vad händer när hon fyller tretton. För nu är vi riktig rädda att hon kommer göra något hemskt. Jag på pekar att när hon var nio ville hon dö, nu vid elva års ålder hittar hon ingen mening med livet, vill skada sig och dö. Vad händer när hon fyller tretton? Om ni inte hjälper oss NU, så kör vi till psykakuten antingen med oss andra eller för att lämna henne där.
Nu hände något och allt går fort. Nu är diagnosen klar och vi ska i slutet av oktober till BUP för återkoppling. Där vi kommer träffa psykolog, läkare och sjuksköterska.
De är så skönt att höra andras berättelser, man känner sig inte så ensam. Även om man vet att man inte är de, så känns de ibland som om man är ensammast i världen.
Hon prata om arbetsminnet. En tills vidare normal person har ett arbetsminne som en trettiotvå tums tv, medans en människa med ADHD har ett arbetsminne stort som en mobiltelefon. Något att tänka på. Arbetsminnet kan man jobba upp. Hon gjorde en tävling mot sin son. Hans arbetsminne blev 30% bättre efter några veckors träning medans hennes endast blev 25% bättre. Men de tog ca 1,5 timme varje dag. ca 40 minuter övertalning att dem skulle göra de och ca 40 minuter att göra den.
Allt tar längre tid och mycket planering krävs för att vardagen för en som har ADHD ska flyta på så enkelt som möjligt.
Enligt en studie på höga chefer i USA, så hade 80% av dessa chefer ADHD. Tål att tänka på.
