Grådeppig dag
Lite av en deppig dag idag. Kanske på grund av de trista vädret eller så var de dem där förbaskade papperna som behöver fyllas i, eller så va de Mollys frökens kommentar som gjorde att de blev en grå trist och deppig dag. Kan ha varit kombinationen av all tre....
De har nu gått fyra veckor sedan vi fick reda på Mollys diagnos och hur hon låg till i sin kunskap. Eller bristen på kunskap... Efter att vi fått reda på hur de låg till fick vi höra de en gång till efter en kort paus, men nu var de fröken och rektorn som fick information också. Dem hade inte upptäck att Molly hade några problem i skolan med inlärningen och hon var så snäll och duktig. Psykologen fick verkligen tydliggöra för dem att Molly har svåra inlärningsproblem och att skolan måste hjälpa henne. Skolan behövde ta kontakt med en specialpedagog som skulle kunna göra ett bra program för henne, plus att man tyckte att hon borde göra ett dyslexsitest.
Första vecka efter vårat möte på NPU tyckte Molly att hon fick hjälp mycket fortare när hon räckte upp handen, men att nu var de som förut igen. Så idag följde jag med in på skolan för att fråga lite snabbt vad som händer. Svaret jag fick kändes inte bra..... Molly har inga problem i skolan, vi tycker de går bra. Har hon sagt något annat? Grrrrrr Hörde dem inte vad utredaren till lika psykologen på NPU kommit fram till?!?!?! Jag påpekar vad som sades på mötet som hon och rektor var med på och får då ett svar att dem ska ha möte igen på torsdag och dem kan ju att upp de här som en punkt. Ska också tillägga att en vecka efter att vi haft vårat möte hände en sak på skolan som gjorde att min man fick prata ned en annan lärare på skolan. Han hänvisa då till vad vi fått veta veckan innan. Den här läraren visste ingen ting! Skolan har fyra lärare. Hur svårt ska de vara att informerar varandra om hur en elev mår. Blir så besviken kanske extra mycket då jag tycker dessa lärare har varit ett lyft för den här lilla skolan.
Att tro att hjälpen som man har laglig rätt till vid en ADHD diagnos eller liknande ska finnas där utan att gnälla, bråka, hota och gråta är ett skämt. Kan bli så frustrerad. Att man själv sedan också har vissa problem med inlärning och stavning gör inte saken lättare. För nu ska de fyllas i papper till höger och vänster. Vårdbidra, försäkringspapper, överklagan av avslag av vårdbidrag .........De tar aldrig slut. Sen måste jag påminna min älskade man oftast flera gånger om samma sak , som när de gäller papper han måste komma ihåg att fylla i eller att har du sagt till på jobbet att vi ska till BUP osv. Förr kunde jag bli så j..a ar på honom för de men nu har vi fått facit och vet varför. ADHD. Så nu är de bara att bita ihop.
Känns som om jag skulle behöva klona mig i flera exemplar.
Önskar att skolan borde vara mer förberedda, så att dess barn får hjälp direkt och inte ska behöva vänta flera månader. Vi som har barn som fått diagnos lite senare, dessa barn har förlorat så mycket redan både när de gäller kunskap och vänner på grund av sitt handikapp. Att dem sedan får höra att dem bara behöver skärpa sig så ska de gå bra, är ett hån. Man talar inte om för någon som ser dålig att dem kan se utan glasögon bara dem skärper sig eller att den med nedsatt hörsel kan höra utan hörapparat bara dem koncentrerar sig osv.
De är aldrig lätt att ha ett handikapp, vad de än är, så länge de finns så många okunniga människor som också är ovilliga att lära och förstå. Är då handikappet inte synligt blir de genast svårare, vilket man kan tycka är lite lustigt i dagen samhälle då allt ska vara teoretiskt.
Nu smattrar regnet på rutan, likt jag gråter på insidan denna grådeppiga dag.
